Legendary Fernie? No way! This here is Legendary Revelstoke!
Ni som slaviskt följer bloggen kommer ihåg inlägget som följde vår ankomst till Fernie. Vi hade då varit på jakt efter den så omtalade kanadensiska snön i 11 dagar och kändes oss lite nere. Varje morgon vaknade vi och skyndade till fönstret för att se om det dumpat. Varje ny stad vi kom till övertalade vi varandra om att det snöat i. Varje gång blev vi lika besvikna.
Nu låter det som att resan varit bortkastad och tråkig, men det måste vi direkt dementera. Resan var redan dag 1 en av de läckraste i våra liv! Här passar det bra att citera ovan nämda blogginlägg: ” Så borde vi vara ledsna? Så fan heller! Två bröder i en husbil, på jakt efter puder i legendariska Fernie. Det blir omöjligt bättre.”
Vi har haft så många fina dagar och härliga åk. Minnesbanken behöver ingen insättningsgaranti, där är det fullt till bristningsgränsen. Människorna vi träffat, naturen vi vistats i, bilen vi färdats i. Vi har hunnit se mer av Kanada än de flesta kanadicker, på 3 veckor. Vi lever så mycket bättre än den dröm vi hade när ideén till resan kläcktes.
Och snön då? I 24 dagar intalade vi varandra att den skulle komma. Vi peppade och argumenterade. Vi hängde varje möjlig sekund på olika väderhemsidor, pratade med locals, vred och vände på resplanen. Förr eller senare, den måste komma. Och den kom, som den kom!
I tre dygn föll det vita guldet från himlen. Våra böner hade hörts, våra önskningar gått i uppfyllelse. Snön kom! 60 cm puder! I Revelstoke! Konceptet husbil är klockrenare än någonsin när säsongens kvalitet sviktar. Vi var på rätt plats och hade allt vi behövde för att i tre dagar kunna njuta av våra våta drömmars snöfall. Och som vi har njutit! Här kommer vi återigen att lämna över till den rörliga bilden fötrollande värld. Kolla nedan på film nummer två från våra dagar i paradiset! På återseende!
Ps. Richard har fyndat nya skidor idag, Armada JJ! Se bilden under filmen, sjuukt feta! Återkommer med recension imorgon! Natti!
En film säger mer än 1000 ord...
Medvind, motvind och Revi by night.
Med fredagens sanslösa framgångar i baggaget vaknade vi i lördags upp i ett strålande soligt Revelstoke. Med tömd spillvattentank bestämde vi oss för att använda förmiddagen till fortsatt materialvård och begav oss till Garden Coin Laundry för att tvätta sängkläder, sovkläder, skidkläder, finkläder - ja allt. Medans maskinerna rullade passade vi även på att sortera upp husbilen samt ge den en riktig storstädning. Vid 12-tiden var The Maverick återigen top notch och vi kunde nöjda ge oss upp mot skidberget för en eftermiddags smöråkning i solen. Dock låg en oroande känsla och gnagde inom oss. Det senaste dygnet hade bjudit på sådana otroliga framgångar att vi undrade bekymrat hur länge detta kunde fortsätta. När skulle turen ta slut och när skulle The Maverick slå tillbaka mot oss med all sin kraft? Förmodligen i ett läge där vi är som mest sårbara... Men tiden gick utan missöden. Vi lyckades till och med hooka upp liftkort från folk som tröttnat på solen (?) och sparade därmed $40 var. Vi njöt av livet och våra bekymmer föll snabbt i glömska. Då plötsligt slog det tillbaka mot oss. Undertecknad kom nersvepande längs den mjuka manchestern i Revi. Solen strålade och Lisa & Co väntade på daylodgen med kalla öl. Låten "It's true (life will smile for you)" strömmade ut ur hörlurarna och jag kunde inte gärna göra annat än le tillbaka mot livet. Som Helena Lindblad skulle sagt, "living the dream". PANG! Bakom ett krön gömde sig ett gäng råa och ondsinta stenar med avsikt att misshanlda skidor. Tack för den! Högerskidan blev så pass illa tilltyglad dess liv inte gick att rädda. Jag kan därmed kassera skidpar nummer 4 (på tre säsonger) och tacka storebror för att han tog med sig ett par extra skidor hit. De kommer behövas, men mer om det i nästa inlägg.
Lite bitter över missödet ramlade vi in på daylodgen där Whistler-gänget hängde i solen. Det visade sig att kvällen skulle bjuda på både hockeymatch och nattklubb och förväntningarna osade i vårsolen. Team Larson tyckte att en riktig invigning av husbilen var på sin plats och bjöd in hela gänget (8 personer) på tacos. 18.00 stod maten serverad och middagen bjöd på goda skratt, glada miner, nya bekantskaper och utsökta tacos. Detta gjorde såklart mitt liv lite enklare och skidproblem skjöts på famtiden. Efter middagen bjöds det på live hockey, Revelstoke mot Princeton. En riktigt, riktigt bra match (läs: as-kass)! Tacka vet ja Flames vs Canucks. Som tur va vann iaf Revelstoke och deras läktare bjöd fkatiskt på innovation: Infravärme! Det vore något för Åkers-hallen och alla andra svinkalla rinkar i Sverige. Hur som helst blev de tillbaka till motellet där Lisa & Co bodde och gemensam förfest på deras rum. Innan det bar av mot klubben hann vi även med en mellanfest i husbilen som vi de senaste 4 dygnen haft parkerad på motelets parkering där vi sneakar både ström och internet. I husbilen spårade festen lite väl mycket och medan Jocke, Lisa och Melita gungade Mavericken i takt till musiken och jag stod utanför och filmade, klagade motellets gäster i receptionen. Det slutade med att Security kom och avstyrde kakan, men vi fick gärna stå kvar på deras parkering och sno deras ström(?). Kvällen fortsatte på inslaget spår och vi kan väl konstatera att äventyret minst sagt blev lyckat, något som kändes i våra huvuden dagen efter. Det är något lömskt med Jägerbombs. De är så fantastiskt roliga på kvällen och lika fantastiskt vidriga dagen efter… Aningens bakfulla vaknade vi på söndagen upp i ett molnigt Revelstoke. Detta passade ganska bra då skidåkning stod långt ned på vår önskelista. Slösurfande på internet, lång-frukost och dusch stod desto högre upp. Dessvärre var det någon i himlen som inte gillade våra nattliga eskapader och uttrycket “somliga straffar gud med detsamma” tog ut sin fulla rätt; den beryktade vattenpumpen strejkade på nytt. När Jocke, med livet som insats, tillslut fick igång skiten kom nästa slag i ansiktet, gasen var slut. Samtidigt slog det oss att det inte finns nån gas att få tag på i Revi pga en otäck olycka i fjol som brände ner både en husbil och en hel bensinmack. Suck! I min förtvivelse la jag mig på sängen för att deppa lite och därmed även på mina favorit-solglasögon som numera saknar bågar. Ännu mera suck! Ingen gas, ingen värme, inget varmvatten, inga solglajjer och inga skidor. Tacka gud för att Jocke är en sån fantastisk optimist! Med glatt humör fixade han en utsökt lunch och tuffade sedan iväg till nästa stad för att fylla på gas, allt medans jag låg försjunken i iPodens förlovade land. På kvällen kunde faktiskt skratt höras från vardagsrummet i husbilen då Lisa och Melita kom på tacomiddag och Madagascar 2! Snacka om att söndagen bjöd på emotionella upp- och nedgångar. Sista ordet fick dock faktiskt Team Larson, nu är nämnligen snön här! Under natten snöade det 10-12 cm… Tydligen ska det komma ytterligare 30-40 cm de närmsta dagarna! Är det nu snölyckan vänder? Ja, man kan ju hoppas…
Garden Coin Laundry
.
Middag i husbilen.
De lömska jägerbombsen...
Ny version - Hej då Christian & Patrik. (Bildspecial)
Igår, när vi kom tillbaka till husbilen efter en härlig hajk genom de djupa och branta skogarna i Rodgers Pass, var alla blöta och frusna. Alla såg mycket fram emot en varm dusch nu när vattenpumpen var lagad. (Dusch nr 2 för övrigt under Patrik och Christians tid med oss.) Efter en snabbsurf på Lodgen i Rogers Pass, fick vi veta via facebook att Lisa Aggeryd hade styrt kosan mot Revelstoke med ett antal vänner. Vi bestämde oss för att sammanstråla med brudarna och vi styrde husbilen mot Revelstoke. Väl framme fick Richard äran att inviga den nya vattenpumpen för att fräscha till sig innan mötet med damerna. Därefter duschade Joakim medan Christian och Patrik lagade Tacos. Då droppade Jocke bomben… ”Waste-tanken är full!” Pang! Där gick startsignalen för andra matchen mellan Team Larson-Lavén och husbilen aka Team Maverick. (Första matchen vann vi ju tillslut efter en heldags brottandes med avloppstankarna och nu var det alltså dags för match nr 2.) I duschen stod vårt avloppsvatten ca 7 cm högt. Suckandes bestämde vi oss för att leta upp en avsides liten skogsväg för att försöka tömma waste-tanken (ej septitanken) så att vi kunde fortsätta duscha. Problemet var bara att avloppsvattnet redan stod så högt att det skvalpade ut i bilen när vi körde samt att det hade vart grova minusgrader under de senaste dagarna, varpå vattnet förmodligen var duktigt fruset i tanken… Helt rätt! När vi öppnade tanken kom det inte en droppe. Team Larson-Lavén toppade med att direkt dra igång värmen och vattenkokaren för att försöka tina upp tanken i syfte att finta bort Team Maverick och plocka hem ytterligare en seger. Men efter 3 perioder och ordinare matchtid fick team Larson-Lavén kasta in handduken. Team Maverick höll dropp-nollan och det kalla klimatet med minusgrader kunde vi konstatera var ett faktum! Det var helt kört! Helt jävla omöjligt att få ut en droppe ur tanken! Det var bara att tacka och ta emot storstryk av Team Maverick denna gång. Det blev inget mer duschande i husbilen denna kväll och inte idag heller för den delen. Trots full värme i husbilen fick vi inte ut något avloppsvatten idag heller, varpå vi kan fundera över om det var därför som Patrik och Christian valde att boka ett 5-stjärnigt hotell i Whistler för att få känna sig lite fräsch, åtminstone sista dagen på semestern…???
Under våra härliga hajker igår och idag i Rogers Pass har vi haft gott om tid att fundera på olika smarta lösningar på problemet med den frusna tanken. När vi suttit nedgrävda i våra checka snökojor och ätit matsäck har ideerna flödat. De har handlat om allt från att bränna böcker (Svensk Maffia) under tanken till att dränka tanken i varmvatten eller köra värmefläktar. En god idé har vart att försöka ånga tanken för att få avloppsvattnet att smälta. Sagt och gjort, bestämde sig team Larson (Joakim & Richard) att ägna fredagkvällen (när Chrille och Patrik åkt) åt att än en gång utmana Team Maverick.
Med ett nyinköpt primuskök och en ”pocket-brännare” tog det endast 15 minuter innan Team Larson slog hål på dropp-nollan och på mindre än 20 minuter var tanken tom!!! Vi skulle kunna börja diskutera utklassning vid detta laget…
Höga på framgångarna har vi under kvällen tunerat vidare och lyckats fylla på 140 l vatten gratis samt lyckats sneaka oss in på en motel-parkering och hookat gratis el och wifi. Det går bra nu!
Go Team Larson, Go!!!
The Maverick på benen igen!
The Mavrick haltar...
High level of CO monoxid - bra tecken?
The Valley of Death
Första skiddagen med våra nya reskamrater gick till att introducera dem till knep- & trix -livet i husbil. Efter att köpt mat och förnödenheter samt inhandlat lite utrustning, så att vi kunde ge oss upp på berget, hade klockan redan blivit 13. Vi diskuterade fram och tillbaka om det var värt att lägga 56 dollar på ett halvdagskort en halvfin dag som denna? Med bara 2 timmar kvar på ett halvdagskort, beslöt vi oss för att chilla i husbilen. Då plockade Jocke fram bummartrixet nummer ett och gick fram till några till synes snälla själar och frågade om de åkt färdigt för idag och om vi kunde få deras liftkort. Fram med mannens bästa vän nummer ett, leathermannen, knipsa av liftkorten och vips hade vi 4 liftkort värda 56 dollar styck!
Andra skiddagen i Revelstoke beslöt vi oss för att köpa ett heldagskort och utforska skidområdet i jakt på fin snö. Vi undersökte några enkla hajker och beslöt oss för att prova en tur som borde ha goda förutsättningar för att bjuda på lössnö. På toppen av McKenzie visade det sig att hela befolkningen i Revelstoke tänkt på detta åk och därför beslöt vi oss att gå djupare in i Kanadas vildmark, sk backcountry i jakt på puder.
Chrille kände sig lite jet-leg:ad och avvek och kvartetten blev en trio som spatserade vidare. Vi hittade ett grymt northface efter en timme och följde med blicken två finnar (levande alltså, inte på näsan) som höll på att ta sig an utmaningen. Samtidigt hudade två kanadensiska skogstomtar förbi och vi snackade lite förutsättningar och turer. Tomtarna sa att det var ett riktigt fint åk ner i dalen och sen en 2-timmars hajk runt berget och upp till liften igen. Vi hade spanat in turen tidigare och förutsättningarna var bra, så vi beslöt oss för att genomföra turen. Vi gjorde en kontroll av utrustningen och kollade att vi hade all nödvändig säkerhetsutrustning. Med Joakims nyinskaffade backcountry-såg, varm saftsoppa och Patriks Steel-gate-korvar (med energi för en man) kände vi oss trygga att överleva en vecka i backcountryn. Det blev ett långt grymt puderåk med "firstst tracks" i nästan 1000 (2250-1250) fallhöjdsmeter i lekfull och snäll terräng. På vägen ner fick vi sällskap av de två finnarna som som vi tidiare sett. På botten drog vi på hudarna och började knata uppåt genom tät och mysig kanadensisk granskog. Det kändes spännande att vara utlämnad i skogen utan mobiltäckning, med bara gruppen och utrustningen som hjälpmedel. Joakim stormtrivdes och tyckte det kändes precis som i lumpen. Nu återstod bara några problem. Hajken till liften skulle ta 2 timmar. Sista liften gick 15.00. Hajken tog lite längre tid än beräknat... Det blev en prövning på liv och död, utlämnade i de mörkaste av kanadensiska backcountry-skogar och utan möjlighet att kalla på hjälp....
Nej, inte med en gammal norrlandsjägare vid rodret. Kompassriktning, mycket pep och försvarsmaktens saftsoppa var det bara att tugga på. Klockan 17 i ett mörkt Kanada krockade vi plötsligt med repet som avgränsar skidområdet från backcountry och jag har aldrig sett min lillebror Richard så lycklig i mörkret! (se bild) Glada av att snart vara framme och nu med mobiltäckning, ringde vi en förmodligen lite smått orolig Crille och berättade var vi var. ”Vi är snart tillbaks” Yeah, right. Vi susade ner i pisten mot liften för att finna att det var en ”dead end”. Det fanns inga transportsträckor från liftstationen till lift-systemets basstation. Suck! Lite motigt satte vi på hudarna igen för att gå backen upp och leta efter transportsträckan tillbaka till botten. Det blev en lite tuffare hajk än vi tänkt oss. 2,5 timmar senare och över 500 höjdmeter nådde vi tillslut transportstäckan…
Trötta men glada kom vi tillslut ner till Crille och husbilen. Där väntade en frusen öl samt spagetti och köttfärsås. Mmm! Vi kan nu konstatera att vi är en erfarenhet rikare och att det inte var svårt att sova efter en 1000-fallhöjdsmeters-hajk…Va va de vi sa om beach '09?
De va länge sen sist...
Long time, no see. Och för det ber vi om ursäkt. Blogg-uppehållet beror dock inte på att vi inte har något att skriva om. Nej, äventyr har det funnits gott om de senaste dagarna. Men internet och ström har det varit sämre med. Lite tråkigt då vi har slut på batterier i vår fotoutrustning. Men nu går generatorn på högvarv och vi har hittat ett motel i Revelstoke som bjussar wifi, tack tack! Så, vad har hänt de senaste dagarna? Det började i torsdags med att vi lämnade Fernie. Johanna & Co, vår tacksamhet finns hos er. Det blev dock en ganska lugn morgon innan The Mavrick återigen rullade ut på de kanadensiska vägarna. Vi hade i det läget tankat på vattentanken men dessvärre inte lyckats tömma waste water tanken eller septitanken (bajstanken). De båda hade frusigt och detta var såklart ett problem, eller snarare en utmaning som vi tog oss an. Denna brottningsmatch visade sig hårdare än beräknat och efter 5 timmars otaliga försök med alla tänkbara konstiga knep kan vi väl sammanfatta det hela som att Team JR gick segarande ur bataljen, no further details.
Färden gick i alla fall norrut och mot Revelstoke. Längs vägen kände vi att vår manlighet fått sig en törn i och med dagens salladslunch. Vi bestämde oss för att åtgärda detta varpå vi drog på oss våra flanellskjortor och kokade ”Chunky Beef” i konservburk direkt på plattan. Måltiden intogs på ett Truck-stop utmed Trans Canadien Highway och vips kände vi oss manligare än någonsin.
03.00 lokal tid skulle våra gäster från andra sidan atlanten anlända så när vi anlände till Revelstoke ställde vi upp oss på busshållsplatsen och väntande. Undertecknad somnade på några minuter medans Jocke kollade Snutarna (Peter Settman och Fredde Granbergs såpa från ”Egentligen måndag”) på youtube. 03.00 bultade det på dörren och någon skrek ”move your car”. Borde kanske förstått att det var Chrille & Patrik men nix, den poletten trillade inte ner. De va iaf framme och flyttade in i husbilen. Dubbelt så många personer och därmed, dubbelt så mycket mys! Välkomna!
No pain, no game.
Beslutet blev enkelt, på med hudarna, av med flanellskjortan och uppför berget. Det var väl lite längre än vi hade tänkt oss, men med beach 2009 och de insparade liftkortet som motivatorer lyckades vi beta av närmare 800 höjdmeter på 3 timmar. Lite svettiga grävde vi en lunchgrop och lunchen smakar väl aldrig så gott som när man fått kämpa lite extra för maten. Tyvärr kom vi lite sent till liftens toppstation för att ansluta till hajken med Johanna, men som plåster på såren fick vi i alla fall några riktigt sköna svängar från en av Fernies toppar som vi kan lägga till våra skidminnen. När vi tillslut mötte upp med Johanna frågade hon undrande varför det tog så lång tid att ta liften... Vi skrattade allihopa och tog ett åk i en obevakad lift. Men bäst av allt denna dag var nog ändå känslan av att kämpa sig upp 800 höjdmeter för att sedan belöna sig med en välpreparerad matsäckslunch, några sköna pudersvängar och ett dopp i Johannas bubbelkopp. No pain, No game!
(Ny version med bilder) Puder i Fernie?
Ändrade planer. Whitewater, som enligt rapporter skulle vara något utöver det vanliga, visade sig vara ännu en tolkning av Romme Alpin. 55 dollar för det? Nej tack, och The Mavrick styrdes istället mot Fernie. På vägen passerade vi Cranbrook, en stad modellen större, där Joakim äntligen, efter mycket letande, blev ägare till ett par riktiga skoghuggarboots. ”Marks Work Warehouse” är en ny shoppingfavorit och undertecknad avundas Jocke som nu äntligen kan flanera på Gärdet med värdighet!
Efter ytterligare några shoppingstopp landade vi vid 6-tiden i Fernie, eller ”Legendary Fernie”, som det så målande står på skylten. Skiddagen idag var dock allt annat än legendarisk, då kyla och brist på snö stod på agendan. Tyvärr är just snöbrist paradoxalt nog ingen bristvara i Kanada den här säsongen. Faktum är att hela BC lider av dåligt väder ur skidåkarnas perspektiv. På många ställen har det inte dumpat sedan i december, och locals snackar om ”the worst winter since 1974”. Borde vi vara ledsna? Ja, kanske det. Kanske borde vi deppa ihop och byta spår, dra till Hawaii och lapa sol. Kanske borde vi lägga ner tvabroderienhusbil.blogg.se.
Men det här är livet vi valt. Det här är chansningen vi gjort. Det här är charmen med skidåkarnas liv. Att det skulle dumpa en meter fjäderlätt i Sunnerstabacken utanför Uppsala är osannolikt. Att Jocke skulle få njuta av snorkelåkning i Hammabybacken är ytterst otroligt. Så om snön kommer är vi på rätt plats. Och vem vet hur det blir med vädret? Kanske dumpar det imorgon, kanske nästa vecka eller kanske nästa säsong. Kanske innebär klimatförändringarna att 15-meters säsongerna är ett avslutat kapitel. Men hade vi inte åkt hit hade vi aldrig fått veta. Hade vi stannat hemma hade vi defenitivt inte fått åka puder. Så borde vi vara ledsna? Så fan heller! Två bröder i en husbil, på jakt efter puder i legendariska Fernie. Det blir omöjligt bättre. Som Scooter så härligt symboliskt sjunger i låten How much is the fish; ”The chase is better then the catch”. Ja, det stämmer nog rätt bra med hur vi upplever livet på vägarna i Kanada. Snö eller ingen snö, livet kunde ha varit ganska mycket sämre. Med andra ord, vi njuter!
Direkt när vi anlänt till Fernie mötte vi upp Johanna Lundström och Julia Gustafsson, två bekantskaper sedan min säsong i St:Anton 2006/2007 samt under januariveckorna 2008. J&J bjöds direkt på förkaka i husbilen innan sällskapet begav sig till den lokala puben som bjöd på pitchers och hiphop innan natten avrundades med nattamacka på Tim Hortons. Riktigt roligt att få vara ute och sladda lite igen! J&J visade sig också sätta ny standard för ”bummar-boende”. Ni som gjort en säsong på skidort ramlar säkerligen inte av era stolar när jag hävdar att bummar-boenden knappast karatäriseras av glamour och lyx,. Standarden är snarare luffig, precis som ordet ”bum” så fint beskriver. Men på Rivermount Place nr 105 är livet allt annat än luffigt. Här bor de ihop med 7 svenska killar, många med förflutet i nämnda St:Anton. I tre etage bjuder deras mansion på kingsizesängar, utomhus- och inomhusjacuzzi, tre stora flat screens, lyxigt kök och en fantastisk utsikt över de mytomspunna Klippiga Bergen. Här har vi fått åtnjuta jacuzzibad, varm och rymlig dusch, gemenskap i stora köket/vardagsrummet, Vancouver vs Calgary på plasma-tvn och trådlöst internet. Class, class, class! Tacksamheten till de gästvänliga svenskarna (Johanna, Julia, Joel, Jakob, Jon, Linus, Niklas, Fredrik och Erik) är obeskrivlig, och ett rent och skärt tack är minst sagt på sin plats! Det här är sådant som gör att den här resan är så fantastiskt klockren.
Morgondagen kommer med säkerhet att spenderas i Fernie, och våra planer kretsar kring lämpliga turer för att spara liftkortspengar. På torsdag ska vi förhoppningsvis möta upp Patrik och Chrille i Revelstoke, som enligt snörapporter och rykten i såväl Fernie som Whistler, ska bjuda på säsongens hittils bästa åkning. Vänder snölyckan? Ja, kanske det. Den som lever får se…
Ps. Vi fick båda godkänt på vår första inlämningsuppgift i handelsrätt! Lärarna skulle bara veta vad vi gör mellan föreläsningarna...ds.
Saloonen och söndags-shopping!
The Secret Hut!
Kort och gott, in i bilen och upp på de slingriga bergsvägarna i hopp om att finna någon som kunde ge oss mer tips om var detta ställe finns.
De första localsen vi snackade med, garvade åt oss och skickade oss längre upp för berget. Men vi kände att något var lurt och att där locals:arna parkerat liknande beskrivningen av gateway:en till paradise. Lite längre upp vände vi husbilen och for tillbaka där vi träffat locals:arna tidigare, packade matsäcken, drog på hudarna och spårade efter. Efter ca 1 timmes hajk, 400 höjdmeter och genom det djupaste av kanadensiska skogar hittade vi en liten koja som rök. Vi passerade kojan och mötte plötsligt locals:arna mitt i en stor gryta med sjuka pudersluttningar på ca 350m 180 grader omkring oss. De garvade och sa: ”So you found the secret hut ha ha!” Efter att lova att inte berätta för någon om detta ställe, fick vi haka på och huda upp de sista 350 höjdmeterna upp på toppen (2240m). På toppen kollade vi lavinfaran genom att gräva fram ett överhäng och skicka ner i branten. ”No problems”, utbrast locals:arna. Sen susade vi ner i pudret, som enligt dem var det bästa denna säsong och som faktiskt var lite av vad vi drömt om att hitta i Kanada. Joakim och Rille med de största smilen på läpparna! Ok, det var inte ”snorkeldjupt” men det gav ändå en känsla av det kanadensiska fjäder-pudret…och emellanåt sköljde ändå snön upp på bröstet!!!
Åket slutade vid hemliga ”hut:en” med matsäck och bärs och härlig gemenskap med ”skogshuggargänget” Det råkade faktiskt vara så att det var de som byggt kojan... Efter en trevlig pratstund om hur grymt åket var, susade vi ner genom skogen och över hygget i mysfart för att landa vid vårt hem, koka nudlar och blogga…Stay tuned!
Red Mountain.
Greenwood och saloonen där vi skrev senaste inlägget blev lite av ett smultronställe för oss. Orten hade precis allt vi hade föreställt oss att en kanadensisk ort längs Highway 97 skulle ha. Där fanns saloonen, sheriffen, Johns Record Store samt några övriga små boutiquer, allt längs en och samma strippa. Det var därför vi med vemod lämnade saloonen och Geenwood efter flera timmars gratis-surfande. Vi gjorde dock ett stop till innan det bar iväg, Johns Record Store. Här blev vi ägare till vår allra första countryskiva, Hank Wilson! Boy oboy, kolla in den liraren alltså! Nu svänger de på allvar i The Mavrick! De svängde så pass mycket att vi inte ens märkte att vi var framme i Red Mountain och ytterligare en tank lades till handlingarna. Red Mountain blev en total besvikelse. De hade töat, var uppåkt, molnligt och trist. Vi hittade dock som vanligt några snälla själar som bjöd på internet varpå vi startade generatorn och plöjde handelsrättsliga webföreläsningar. Vi var faktiskt så pass ansvarsfulla att vi gjorde inlämningsuppgift 1 och har därmed semester i 3 veckor. Ibland är livet hårt! Natten tillbringades på skidortens parkering där vi för första gången bjöds på el och kunde ha flera lampor tända samtidigt, lyx! När vi vaknade dagen efter hade vi i princip bestämt oss för att dra vidare och skippa Red Mountain, precis som vi gjort med Big White. Men det visade sig att det hade snöat över natten och förmiddagen bjöd på lek och mys i Red Mountains fantastiska gles-skogar. Vi hade faktiskt en riktig kanonförmiddag! Dessvärre blev det varmt, töigt och ganska uppåkt så strax efter lunch gav vi upp och sålde våra liftkort till några luffare. Vi drog oss istället tillbaka i husbilen för att äta nudlar och ta en power nap. Planen för kvällen var att dra till ortens saloon men planerna strandsattes då powernapen blev lite för lång. Ganska mycket för lång faktiskt. Vi gick och la oss vid 17.00 och vaknade 08.00 imorse. Bloggens namn kanske skulle va ”två-trötta-bröder-i-en-husbil”. Vi har snittat 10 timmars sömn per natt, dock inte inräknat nattens 15 timmar. Idag ska vi iaf spara pengar och göra en dagstur i Red Mountains strolande sol! Rapport kommer förmodligen ikväll! Don’t be a fool, stay in school!
Manchester Paradise!
Trubbel med bloggen, läs detta innan det nedanför! Mt Baker del I.
Första natten gick galant. Vi bestämde oss för att prova hurväl de gick att sova utan värme och resultat blev att pjymasen byttes motskidunderställ, skidstrumpor, microfleeströja, fleeströja, mössa, vantar,dunsovsäck och täcke, underbart! (I forsättningen håller vi värmen på nattetidi pass dvs på i 30 min, av i 90 min)
Hur som helst vaknade vi 06.00 i okänt villakvarter nånstansi närheten av Vancouver och satte genast av mot shell för att tanka och ätafrukost. Första frukosten i husbilen blev sedemera en succé och med fulla magarbar det söder ut mot Amerika! Efter att passerat några tulltjänstemän som varytterst intresserade av varför Joakim hade stämplar i sitt pass från Pakistanoch Iran nådde vi Mt Baker strax efter nio. Snön hade fallit under natten ochmed 20 cm nysnö drog vi på oss hudar och gav oss iväg på vår första,nordamerikanska hajk! Som det blev en succé! Efter 200 höjdmeter väntade en finrepa av ny (dock ganska tung) pudersnö, äntligen! Dagen bjöd i övrigt på ganskafin åkning med varierande sikt samt en fruktansvärt mysig kafferast i husbilen.Dagens frågetecken var hur det i ett land som USA är möjligt att sittliftarnasaknar säkerhetsbygel!?
När skiddagen var avklarad insåg vi att det invidliftsystemet inte fanns någon by. Närmaste by låg en halvtimme därifrån och vifick ställa in oss på att försöka dra dit och sno el av någon. Halvkul att åkaupp och ner på bergsvägarna med en V8 som drar 2 liter milen… Vi tog i allafall plats i cockpit för att dundra iväg när Jan (eller Jim eller Gem eller nåtliknande) dök upp utanför för att snacka lite. Det visade sig att dennaturkiska amerikan i 45-års åldern var väldigt trevlig och ville ha med oss påen bättre tur dagen efter. Tillsammans drog vi ner mot byn och hamnade i ettgypsy-läger med en massa gästvänliga, stenhöga bummare. Där blev vi bjudna påmiddag och stötte även på svenska bröder, 20 och 26 år gamla, hur sjukt är intede? Kvällen spenderades iaf där men vid nio bröt vi upp för att duscha och mysalite i husbilen, vi vill lova att den duschen satt fint! Tack för kaffet, vi hörs!
Mt Baker - del II.
Imorse vaknade vi vid 7-tiden och åt frukost i husbilen tillsammans vår nyfunne turk samt planerade dagens tripp. Det resulterade i att vi drog upptill Mt Baker och slängde på hudarna igen. Dagen inleddes med 300 höjmeter upppå en kamm för att sedan åka ned på baksidan av området. Åket var inte särskiltlångt men snön var riktigt fin och stämningen på topp såklart! Vid botten vardet åter på med hudarna och 150 nya höjdmeter att lägga bakom oss för att få taytterliggare ett riktigt fint åk ned i en ny dal. Kolla spåren på bilden:) Där blev det lunchstopp isolen med mackor och saftsoppa innan hudarna återigen åkte på och en nystigning väntade. Nämnda stigning var ganska lång och när vi gått genom skogar,upp för raviner och över sjöar var vi ganska trötta (åtminstone Richard) när vipå toppen tittade ut över skymningen och njöt av ett äpple. Vid det här lagethade 800 höjmeter avklarats och hela gänget var ganska möra. Ett sista åka nedåterstod och sedan en dryg kilometers stakande innan vi återigen fick mysa ihusbilen med nudlar och kall pilsner! Ett sjukt jobbig men härlig dag med mångapositiva aspekter: Vi kommer sova gott inatt, vi sparade 80 dollar på liftkort,vi fick fin åkning och beach ’09 känns lite, lite närmre!
Nu sitter vi utanför Shell i en liten by nedanför Mt Baker.Tack till dem som är snälla och bjuder på internet. Efter inlägget kommer viåterigen röra oss mot Kanada för att åka ”The powder highway” mellanskidorterna, så håll tummarna för grym snö! Ett sista tack till Simon somförmodligen skulle ha avrättat mig om vi inte åkt förbi Mt Baker! De va lättvärt de! Om nån vecka är vi I Revelstoke, smaka på den du! Later!
Husbilen är vår!
Framme i Vancouver!
