Tvåbröderienhusbil

Tvabroderienhusbil är inne på sina sista timmar.  För ganska exakt sex veckor sedan startade äventyret i Strängnäs med panikletande efter en viss storebrors borttappade plånbok. Vad som väntade oss då hade vi inte så bra koll på, men reseuplägget var lika enkelt som genialt: ”De löser sig”. Hade vi pengar så de räckte? Visste vi vart vi skulle åka? Skulle vi få köra husbilen på våra körkort? Fanns det någon snö? Frågorna var många men svaret alltid detsamma, det löser sig. Sex veckor senare sitter vi på Vancouver International Airport med varsin GT och konstaterar att allt faktiskt löste sig. Eller rättare sagt, få saker skulle kunna gjort vår resa bättre. Eller snarare, vi har precis upplevt de sex bästa veckorna i våra liv. Så hur sammanfattar man då denna tid av vällust?

Ja, en liten resumé av de upplevelser som satt djupast spår hos oss är väl på sin plats. Ett smörgåsbord av vad två bröder i en husbil kan erbjuda. Lite som hon Soffi-Propp (eller va hon nu hette) som körde nyårskarameller i TV4. Tankar och funderingar kring tiden som gått och inspiration för er som en morgon vaknar upp med äventyrslusta. Kort och gott, the best of tvåbröderienhusbil.

Innan det bjuds till bords vill vi dock rikta ett tack till er som följt bloggen. Tack för att ni peppat oss, kommenterat våra inlägg samt visat medlidande i dessa svåra tider (Obs! Ironi!). Vi kan till er glädje redan nu avslöja att ni inte sett det sista av  X antal bröder i X antal husbil(ar).

Hur det gick den 1:a februari har jag redogjort för ovan, men vår resa började långt tidigare än så. Faktum är att första budet var att prova Nya Zeeland i augusti 2008. Detta rann dessvärre ut i sanden då segling i Kroatien stod på agendan och planerna skrinlades. Joakim gav sig dock inte, någon form av spännande skidäventyr skulle han få med sin lillebror på. Så en stökig kväll någon gång i oktober 2008 passade han på att hooka Richard när bådas fötter var rejält avrundade. För säkerhets skull hällde han i sin lillebror en extra Jäger och avslöjade sedan sin master plan: Vi ska till Kanada! Trots viss onykterhet kopplade jag direkt: PUDER! Vi diskuterade saken en stund och bestämde att vi skulle dra någon gång i februari/mars 2009. Jocke kollade flygbiljetter och jag kirrade distanskurs i juridik. (Är det inte fantastiskt att svenska staten (indirekt) finansierar skidåkning?) Någon månad senare var flygbiljetter bokade, men fortfarande visste vi inte riktigt hur vi skulle lösa boendet. Det var då lillebror, med inspiration från mellanbrors semester i somras, kläckte den genialiska idén om att hyra en husbil. När vi nu återlämnat The Maverick till dess rätta ägare kan vi inte annat än konstatera att husbilskonceptet var långt mer genialiskt än vi kunnat drömma om. Faktiskt så pass genialiskt att vi inom skälig framtid kommer att starta upp en förmedlingsbusiness för folk som vill uppleva det bästa av kanadensisk skidåkning på det bästa av sätt. Kanske blir det tvåbröderienhusbil och massa-kompisar-i-andra-husbilar 2010?

Hur som helst lyckades vi samla ihop alla lösa planer och skapa viss struktur. Vi rekade snörapporter, pratade med veteraner, mailade kontakter och diskuterade resplanen febrilt. Vi hann till och med åka på tune up-resa till Chamonix och när avfärden närmade sig kände vi oss konstigt nog ganska förberedda, om än lite nervösa. Fram till Kanada kom vi i alla fall, med eller utan plånbok. Husbilen lyckades vi kvittera ut och äventyret drog igång. Lite tveksamt började roadtrippen i USA och Mt Baker där vi träffade en konstig turk och några stenhöga jänkare. Vi turade i timmar, åt laxburgare och gled runt i knähögt puder. Vi kom in i campinglivet och trivdes ytterst bra med varandra och vårt nya hem, så visst tusan började resan bra! Vad vi då inte visste var att vår trip till den fjäderlätta pudersnöns paradis skulle visa sig bli en tuff jakt med svåra fältslag mot vattenpumpar, kolmonoxid, dyra liftkort och tröga bajstankar.

Vad hade då resan varit utan dessa motgångar? Är det inte just motgångar som på sätt och vis definierar ett äventyr!? Hade vi haft obegränsat med pengar hade vi såklart kunna åka heliskiing från en lyxlodge i 6 veckor, 6 år eller 6 livstider, utan vattenpumpar och bajstankar. Nu hade vi inte obegränsat med pengar, men vad spelar det för roll? Vi är äventyrslystna personer som lever för våra passioner och drömmar, och vår dröm var att spendera tid med varandra och den passion vi håller varmast om hjärtat. Så även om det var motigt när vi turade genom bäckmörka skogar på kvällen i Revelstoke, eller kanske var lite tröttsamt när man i dagar sett fram mot en varmdusch men slutade i sängen med ett svettigt underställ, så är det sådana dagar vi kommer att minnas resten av våra liv. Att två personer kan studsa högt av lycka på grund av att en bajstank, efter timmar av kämpande, tillslut gett vika är inget man glömmer i första taget.

Och så var det det här med snön då. Vi kan konstatera att vi inte lyckades klocka den bästa av vintrar i British Colombia. Och visst har vi varit lite bittra över att gång på gång komma till legendariska skidorter för att inse att de inte har någon snö. Visst har vi  ibland känt oss missnöjda och besvikna, trots att vi peppat och pushat varandra för att hålla humören uppe. Men det är här jag tror att vi kommer till en central slutsats. ”En kedja är inte starkare än den svagaste länken” heter det, och en översättning skulle kunna mynta ett nytt uttryck: ”En resa blir inte roligare än den bästa dagen”. När jag t.ex gjorde säsong i St Anton hade vi väldigt många fina och minnesvärda puderdagar, men när jag tänker tillbaka på tiden där är det egentligen bara två dagar jag verkligen kommer ihåg. Och inte fan är de när det regnade och var barmark. Det jag vill komma till är att visst, det kunde ha varit mer snö. Men nu när jag försöker sammanfatta dessa veckor i Kanada är det inte den något tafatta snötillgången som slår mig. Nej, ett leende breder ut sig på mina läppar och jag tänker på hur Djurgårdens förstafemma fullständigt dominerade cat skiingen i Red Mountain. Hur vi efter veckor i husbilen och många, långa mil på vägarna av en slump belönades med den bästa skiddagen i våra liv. Jag minns indianropen i Revelstoke när vi blåste ner first tracks i skogen med puder i ansiktet. Jag minns när vi, tillsammans med Chrille och Patrik, grävde ner oss i snön i Rogers Pass för att avnjuta lunchmacka och saftsoppa medans vitt guld låg för våra fötter. Jag minns alla långfrukostar med bagels och egg och alla konservmiddagar i husbilen. Jag minns vår första countryskiva, cowboyhatten, flanellskjortorna, bootsen och sågen. Jag tänker på hur Oscar och Cicci en dag dök upp i husbilen, kittade till tänderna med hudar och lavinutrustning. Jag minns the secret hut i Red, saloonen i Nelson, blueberry i Golden och den underbara turen i Wopta Ice Fields. Men jag ttänker framför allt på hur underbart det är att ha sina två bästa kompisar till storebröder och ett par föräldrar som drillat oss i skidbackar sedan första stegen kunde tas. Utan de faktorerna hade tvåbröderienhusbil aldrig blivit verklighet.

Vi kan därmed sammanfatta resan som en total succé. Vi har haft det så in i helvete bra att ord egentligen inte kan beskriva. Jag tror faktiskt inte att vi själva har fattat hur bra vi haft det! Men vi har i alla fall fått det vi kom för, och vi åker härifrån utan armar eller ben i bandage och med liven i behåll. Vi är erfarenheter rikare, bättre skidåkare och fattigare studenter. Vi hade en dröm, vi levde den och nu siktar vi mot nya äventyr. Vi är två bröder, i en husbil, och vi är här för att stanna.

Mycket kärlek från Mojo & Ricky

Man skulle kunna tänka sig att vi tog fel flyg och hamnade i Texas, men inte då. Det här måste vara landet dit halva Texas befolkning emigrerade missnöjda efter Boston Tea Party (inte Filip och Fredrik i höstas). 

Vår resa började i alla fall klockan 06.30 den 4 mars på Arlanda en strålande morgon. Efter att ha rest kring 5000 mil via London till Vancouver var vi relativt nöjda. Det vi snabbt insåg var att de sista 60 milen vi hade kvar till Revelstoke skulle ta oss lika lång tid som från Arlanda till Vancouver. Men med gott sällskap och ett mycket varmt välkomnande kändes resan mycket kort. Det faktum att klockan var 06.30 i Revelstoke den 4 mars kändes också mycket bra. 

Bröderna Larson spar inte på krutet och sätter stor tilltro till oss som skidåkare. Det dröjde inte länge innan vi hade på oss stighudar och treckers för att sakta men säkert ta oss upp i skogen. Oscar som har legat på latsidan de senaste åren (han har fokuserat på studier) hade lite problem med kondisen men kämpar på. Ciccii hoppar på lätta fötter upp på sina hudar. Nedför går det, tack vare träden, inte i oanade hastigheter. 

Igår (läs den 10/3) fick bröderna klara sig på egen hand och Oscar och Cicci passade på att njuta av semesterlivet. Vi var självklart i liften precis när den öppnade och körde hela långa dagen. Med undantaget för en lite längre lunch i solskenet så klart. Under lunchen träffade vi en familj som var väldigt trevlig. Vi pratade lite om hur Ikea, Volvo och Sverige klarar finanskrisen. Vi pratade om legenden Ingemar Stenmark som var deras sons stora idol. Sen pratade vi om hur det var att producera Xmen, Fantastic four och cat woman då mannen tydligen var executive producer för ett antal ganska stora filmer. 

Efter lunchen gav vi oss ut igen. Ciccii med stort självförtroende hittade en genväg genom skogen. Det första vi möts av var en minnesplakett. Vi började då ana oråd. Mycket riktigt sluttade backen väldigt mycket eller ingenting beroende på vilket håll man mäter ifrån. Men vi tog oss ner utan problem och självförtroendet var ytterligare något större.

Nu är vi på väg till (läs framme i) Whistler och blir titt som tätt omkörda av lastbilar i 16-hjuls klassen. Detta trots att Richards högerfot inte är allt för lätt. Cicci och Joakim sitter båda i framsätet lite smått åksjuka medan Oscar sitter i vardagsrummet/köket och skriver blogginlägg samt pluggar.

Vi har under de få dagar vi har varit on the road fått uppleva otroligt mycket. Förutom fantastisk skidåkning kan man sammanfatta livet i husbilen med att man kanske måste tumma lite på hygien och bekvämlighet. Även om man under dygnets alla timmar får uppleva fyra säsonger av temperatur är det trots det inte i närheten av four seasons.. Men atmosfären går inte att få mysigare.

Avslutningsvis vill vi rikta ett stort tack till bröderna Larson och deras gästvänlighet. Vi är så glada att vi fick möjlighet att komma över och hälsa på och ser redan fram emot nästa gång.. 

So long!

Oscar och Cicci

Oscar ett med naturen. Husbil, Tipi, skidor och en kanadensisk gås.

Ni som slaviskt följer bloggen kommer ihåg inlägget som följde vår ankomst till Fernie. Vi hade då varit på jakt efter den så omtalade kanadensiska snön i 11 dagar och kändes oss lite nere. Varje morgon vaknade vi och skyndade till fönstret för att se om det dumpat. Varje ny stad vi kom till övertalade vi varandra om att det snöat i. Varje gång blev vi lika besvikna.

Nu låter det som att resan varit bortkastad och tråkig, men det måste vi direkt dementera. Resan var redan dag 1 en av de läckraste i våra liv! Här passar det bra att citera ovan nämda blogginlägg: ” Så borde vi vara ledsna? Så fan heller! Två bröder i en husbil, på jakt efter puder i legendariska Fernie. Det blir omöjligt bättre.”

Vi har haft så många fina dagar och härliga åk. Minnesbanken behöver ingen insättningsgaranti, där är det fullt till bristningsgränsen. Människorna vi träffat, naturen vi vistats i, bilen vi färdats i. Vi har hunnit se mer av Kanada än de flesta kanadicker, på 3 veckor. Vi lever så mycket bättre än den dröm vi hade när ideén till resan kläcktes.

Och snön då? I 24 dagar intalade vi varandra att den skulle komma. Vi peppade och argumenterade. Vi hängde varje möjlig sekund på olika väderhemsidor, pratade med locals, vred och vände på resplanen. Förr eller senare, den måste komma. Och den kom, som den kom!

I tre dygn föll det vita guldet från himlen. Våra böner hade hörts, våra önskningar gått i uppfyllelse. Snön kom! 60 cm puder! I Revelstoke! Konceptet husbil är klockrenare än någonsin när säsongens kvalitet sviktar. Vi var på rätt plats och hade allt vi behövde för att i tre dagar kunna njuta av våra våta drömmars snöfall. Och som vi har njutit! Här kommer vi återigen att lämna över till den rörliga bilden fötrollande värld. Kolla nedan på film nummer två från våra dagar i paradiset! På återseende! 

Ps. Richard har fyndat nya skidor idag, Armada JJ! Se bilden under filmen, sjuukt feta! Återkommer med recension imorgon! Natti!

Med fredagens sanslösa framgångar i baggaget vaknade vi i lördags upp i ett strålande soligt Revelstoke. Med tömd spillvattentank bestämde vi oss för att använda förmiddagen till fortsatt materialvård och begav oss till Garden Coin Laundry för att tvätta sängkläder, sovkläder, skidkläder, finkläder - ja allt. Medans maskinerna rullade passade vi även på att sortera upp husbilen samt ge den en riktig storstädning. Vid 12-tiden var The Maverick återigen top notch och vi kunde nöjda ge oss upp mot skidberget för en eftermiddags smöråkning i solen. Dock låg en oroande känsla och gnagde inom oss. Det senaste dygnet hade bjudit på sådana otroliga framgångar att vi undrade bekymrat hur länge detta kunde fortsätta. När skulle turen ta slut och när skulle The Maverick slå tillbaka mot oss med all sin kraft? Förmodligen i ett läge där vi är som mest sårbara... Men tiden gick utan missöden. Vi lyckades till och med hooka upp liftkort från folk som tröttnat på solen (?) och sparade därmed $40 var. Vi njöt av livet och våra bekymmer föll snabbt i glömska. Då plötsligt slog det tillbaka mot oss. Undertecknad kom nersvepande längs den mjuka manchestern i Revi. Solen strålade och Lisa & Co väntade på daylodgen med kalla öl. Låten "It's true (life will smile for you)" strömmade ut ur hörlurarna och jag kunde inte gärna göra annat än le tillbaka mot livet. Som Helena Lindblad skulle sagt, "living the dream". PANG! Bakom ett krön gömde sig ett gäng råa och ondsinta stenar med avsikt att misshanlda skidor. Tack för den! Högerskidan blev så pass illa tilltyglad dess liv inte gick att rädda. Jag kan därmed kassera skidpar nummer 4 (på tre säsonger) och tacka storebror för att han tog med sig ett par extra skidor hit. De kommer behövas, men mer om det i nästa inlägg.

Lite bitter över missödet ramlade vi in på daylodgen där Whistler-gänget hängde i solen. Det visade sig att kvällen skulle bjuda på både hockeymatch och nattklubb och förväntningarna osade i vårsolen. Team Larson tyckte att en riktig invigning av husbilen var på sin plats och bjöd in hela gänget (8 personer) på tacos. 18.00 stod maten serverad och middagen bjöd på goda skratt, glada miner, nya bekantskaper och utsökta tacos. Detta gjorde såklart mitt liv lite enklare och skidproblem skjöts på famtiden. Efter middagen bjöds det på live hockey, Revelstoke mot Princeton. En riktigt, riktigt bra match (läs: as-kass)! Tacka vet ja Flames vs Canucks. Som tur va vann iaf Revelstoke och deras läktare bjöd fkatiskt på innovation: Infravärme! Det vore något för Åkers-hallen och alla andra svinkalla rinkar i Sverige. Hur som helst blev de tillbaka till motellet där Lisa & Co bodde och gemensam förfest på deras rum. Innan det bar av mot klubben hann vi även med en mellanfest i husbilen som vi de senaste 4 dygnen haft parkerad på motelets parkering där vi sneakar både ström och internet. I husbilen spårade festen lite väl mycket och medan Jocke, Lisa och Melita gungade Mavericken i takt till musiken och jag stod utanför och filmade, klagade motellets gäster i receptionen. Det slutade med att Security kom och avstyrde kakan, men vi fick gärna stå kvar på deras parkering och sno deras ström(?). Kvällen fortsatte på inslaget spår och vi kan väl konstatera att äventyret minst sagt blev lyckat, något som kändes i våra huvuden dagen efter. Det är något lömskt med Jägerbombs. De är så fantastiskt roliga på kvällen och lika fantastiskt vidriga dagen efter… Aningens bakfulla vaknade vi på söndagen upp i ett molnigt Revelstoke. Detta passade ganska bra då skidåkning stod långt ned på vår önskelista. Slösurfande på internet, lång-frukost och dusch stod desto högre upp. Dessvärre var det någon i himlen som inte gillade våra nattliga eskapader och uttrycket “somliga straffar gud med detsamma” tog ut sin fulla rätt; den beryktade vattenpumpen strejkade på nytt. När Jocke, med livet som insats, tillslut fick igång skiten kom nästa slag i ansiktet, gasen var slut. Samtidigt slog det oss att det inte finns nån gas att få tag på i Revi pga en otäck olycka i fjol som brände ner både en husbil och en hel bensinmack. Suck! I min förtvivelse la jag mig på sängen för att deppa lite och därmed även på mina favorit-solglasögon som numera saknar bågar. Ännu mera suck! Ingen gas, ingen värme, inget varmvatten, inga solglajjer och inga skidor. Tacka gud för att Jocke är en sån fantastisk optimist! Med glatt humör fixade han en utsökt lunch och tuffade sedan iväg till nästa stad för att fylla på gas, allt medans jag låg försjunken i iPodens förlovade land. På kvällen kunde faktiskt skratt höras från vardagsrummet i husbilen då Lisa och Melita kom på tacomiddag och Madagascar 2! Snacka om att söndagen bjöd på emotionella upp- och nedgångar. Sista ordet fick dock faktiskt Team Larson, nu är nämnligen snön här! Under natten snöade det 10-12 cm… Tydligen ska det komma ytterligare 30-40 cm de närmsta dagarna! Är det nu snölyckan vänder? Ja, man kan ju hoppas…

Garden Coin Laundry

.

Middag i husbilen.

De lömska jägerbombsen...

Första skiddagen med våra nya reskamrater gick till att introducera dem till knep- & trix -livet i husbil. Efter att köpt mat och förnödenheter samt inhandlat lite utrustning, så att vi kunde ge oss upp på berget, hade klockan redan blivit 13. Vi diskuterade fram och tillbaka om det var värt att lägga 56 dollar på ett halvdagskort en halvfin dag som denna? Med bara 2 timmar kvar på ett halvdagskort, beslöt vi oss för att chilla i husbilen. Då plockade Jocke fram bummartrixet nummer ett och gick fram till några till synes snälla själar och frågade om de åkt färdigt för idag och om vi kunde få deras liftkort. Fram med mannens bästa vän nummer ett, leathermannen, knipsa av liftkorten och vips hade vi 4 liftkort värda 56 dollar styck!

Andra skiddagen i Revelstoke beslöt vi oss för att köpa ett heldagskort och utforska skidområdet i jakt på fin snö. Vi undersökte några enkla hajker och beslöt oss för att prova en tur som borde ha goda förutsättningar för att bjuda på lössnö. På toppen av McKenzie visade det sig att hela befolkningen i Revelstoke tänkt på detta åk och därför beslöt vi oss att gå djupare in i Kanadas vildmark, sk backcountry i jakt på puder.

Chrille kände sig lite jet-leg:ad och avvek och kvartetten blev en trio som spatserade vidare.  Vi hittade ett grymt northface efter en timme och följde med blicken två finnar (levande alltså, inte på näsan) som höll på att ta sig an utmaningen. Samtidigt hudade två kanadensiska skogstomtar förbi och vi snackade lite förutsättningar och turer. Tomtarna sa att det var ett riktigt fint åk ner i dalen och sen en 2-timmars hajk runt berget och upp till liften igen. Vi hade spanat in turen tidigare och förutsättningarna var bra, så vi beslöt oss för att genomföra turen. Vi gjorde en kontroll av utrustningen och kollade att vi hade all nödvändig säkerhetsutrustning. Med Joakims nyinskaffade backcountry-såg, varm saftsoppa och Patriks Steel-gate-korvar (med energi för en man) kände vi oss trygga att överleva en vecka i backcountryn. Det blev ett långt grymt puderåk med "firstst tracks" i nästan 1000 (2250-1250) fallhöjdsmeter i lekfull och snäll terräng. På vägen ner fick vi sällskap av de två finnarna som som vi tidiare sett. På botten drog vi på hudarna och började knata uppåt genom tät och mysig kanadensisk granskog. Det kändes spännande att vara utlämnad i skogen utan mobiltäckning, med bara gruppen och utrustningen som hjälpmedel. Joakim stormtrivdes och tyckte det kändes precis som i lumpen. Nu återstod bara några problem. Hajken till liften skulle ta 2 timmar. Sista liften gick 15.00. Hajken tog lite längre tid än beräknat... Det blev en prövning på liv och död, utlämnade i de mörkaste av kanadensiska backcountry-skogar och utan möjlighet att kalla på hjälp....

Nej, inte med en gammal norrlandsjägare vid rodret. Kompassriktning, mycket pep och försvarsmaktens saftsoppa var det bara att tugga på. Klockan 17 i ett mörkt Kanada krockade vi plötsligt med repet som avgränsar skidområdet från backcountry och jag har aldrig sett min lillebror Richard så lycklig i mörkret! (se bild) Glada av att snart vara framme och nu med mobiltäckning, ringde vi en förmodligen lite smått orolig Crille och berättade var vi var. ”Vi är snart tillbaks” Yeah, right. Vi susade ner i pisten mot liften för att finna att det var en ”dead end”. Det fanns inga transportsträckor från liftstationen till lift-systemets basstation. Suck! Lite motigt satte vi på hudarna igen för att gå backen upp och leta efter transportsträckan tillbaka till botten. Det blev en lite tuffare hajk än vi tänkt oss. 2,5 timmar senare och över 500 höjdmeter nådde vi tillslut transportstäckan…

Trötta men glada kom vi tillslut ner till Crille och husbilen. Där väntade en frusen öl samt spagetti och köttfärsås. Mmm! Vi kan nu konstatera att vi är en erfarenhet rikare och att det inte var svårt att sova efter en 1000-fallhöjdsmeters-hajk…Va va de vi sa om beach '09?