Tvåbröderienhusbil

Första skiddagen med våra nya reskamrater gick till att introducera dem till knep- & trix -livet i husbil. Efter att köpt mat och förnödenheter samt inhandlat lite utrustning, så att vi kunde ge oss upp på berget, hade klockan redan blivit 13. Vi diskuterade fram och tillbaka om det var värt att lägga 56 dollar på ett halvdagskort en halvfin dag som denna? Med bara 2 timmar kvar på ett halvdagskort, beslöt vi oss för att chilla i husbilen. Då plockade Jocke fram bummartrixet nummer ett och gick fram till några till synes snälla själar och frågade om de åkt färdigt för idag och om vi kunde få deras liftkort. Fram med mannens bästa vän nummer ett, leathermannen, knipsa av liftkorten och vips hade vi 4 liftkort värda 56 dollar styck!

Andra skiddagen i Revelstoke beslöt vi oss för att köpa ett heldagskort och utforska skidområdet i jakt på fin snö. Vi undersökte några enkla hajker och beslöt oss för att prova en tur som borde ha goda förutsättningar för att bjuda på lössnö. På toppen av McKenzie visade det sig att hela befolkningen i Revelstoke tänkt på detta åk och därför beslöt vi oss att gå djupare in i Kanadas vildmark, sk backcountry i jakt på puder.

Chrille kände sig lite jet-leg:ad och avvek och kvartetten blev en trio som spatserade vidare.  Vi hittade ett grymt northface efter en timme och följde med blicken två finnar (levande alltså, inte på näsan) som höll på att ta sig an utmaningen. Samtidigt hudade två kanadensiska skogstomtar förbi och vi snackade lite förutsättningar och turer. Tomtarna sa att det var ett riktigt fint åk ner i dalen och sen en 2-timmars hajk runt berget och upp till liften igen. Vi hade spanat in turen tidigare och förutsättningarna var bra, så vi beslöt oss för att genomföra turen. Vi gjorde en kontroll av utrustningen och kollade att vi hade all nödvändig säkerhetsutrustning. Med Joakims nyinskaffade backcountry-såg, varm saftsoppa och Patriks Steel-gate-korvar (med energi för en man) kände vi oss trygga att överleva en vecka i backcountryn. Det blev ett långt grymt puderåk med "firstst tracks" i nästan 1000 (2250-1250) fallhöjdsmeter i lekfull och snäll terräng. På vägen ner fick vi sällskap av de två finnarna som som vi tidiare sett. På botten drog vi på hudarna och började knata uppåt genom tät och mysig kanadensisk granskog. Det kändes spännande att vara utlämnad i skogen utan mobiltäckning, med bara gruppen och utrustningen som hjälpmedel. Joakim stormtrivdes och tyckte det kändes precis som i lumpen. Nu återstod bara några problem. Hajken till liften skulle ta 2 timmar. Sista liften gick 15.00. Hajken tog lite längre tid än beräknat... Det blev en prövning på liv och död, utlämnade i de mörkaste av kanadensiska backcountry-skogar och utan möjlighet att kalla på hjälp....

Nej, inte med en gammal norrlandsjägare vid rodret. Kompassriktning, mycket pep och försvarsmaktens saftsoppa var det bara att tugga på. Klockan 17 i ett mörkt Kanada krockade vi plötsligt med repet som avgränsar skidområdet från backcountry och jag har aldrig sett min lillebror Richard så lycklig i mörkret! (se bild) Glada av att snart vara framme och nu med mobiltäckning, ringde vi en förmodligen lite smått orolig Crille och berättade var vi var. ”Vi är snart tillbaks” Yeah, right. Vi susade ner i pisten mot liften för att finna att det var en ”dead end”. Det fanns inga transportsträckor från liftstationen till lift-systemets basstation. Suck! Lite motigt satte vi på hudarna igen för att gå backen upp och leta efter transportsträckan tillbaka till botten. Det blev en lite tuffare hajk än vi tänkt oss. 2,5 timmar senare och över 500 höjdmeter nådde vi tillslut transportstäckan…

Trötta men glada kom vi tillslut ner till Crille och husbilen. Där väntade en frusen öl samt spagetti och köttfärsås. Mmm! Vi kan nu konstatera att vi är en erfarenhet rikare och att det inte var svårt att sova efter en 1000-fallhöjdsmeters-hajk…Va va de vi sa om beach '09?