Tvåbröderienhusbil

Tvabroderienhusbil är inne på sina sista timmar.  För ganska exakt sex veckor sedan startade äventyret i Strängnäs med panikletande efter en viss storebrors borttappade plånbok. Vad som väntade oss då hade vi inte så bra koll på, men reseuplägget var lika enkelt som genialt: ”De löser sig”. Hade vi pengar så de räckte? Visste vi vart vi skulle åka? Skulle vi få köra husbilen på våra körkort? Fanns det någon snö? Frågorna var många men svaret alltid detsamma, det löser sig. Sex veckor senare sitter vi på Vancouver International Airport med varsin GT och konstaterar att allt faktiskt löste sig. Eller rättare sagt, få saker skulle kunna gjort vår resa bättre. Eller snarare, vi har precis upplevt de sex bästa veckorna i våra liv. Så hur sammanfattar man då denna tid av vällust?

Ja, en liten resumé av de upplevelser som satt djupast spår hos oss är väl på sin plats. Ett smörgåsbord av vad två bröder i en husbil kan erbjuda. Lite som hon Soffi-Propp (eller va hon nu hette) som körde nyårskarameller i TV4. Tankar och funderingar kring tiden som gått och inspiration för er som en morgon vaknar upp med äventyrslusta. Kort och gott, the best of tvåbröderienhusbil.

Innan det bjuds till bords vill vi dock rikta ett tack till er som följt bloggen. Tack för att ni peppat oss, kommenterat våra inlägg samt visat medlidande i dessa svåra tider (Obs! Ironi!). Vi kan till er glädje redan nu avslöja att ni inte sett det sista av  X antal bröder i X antal husbil(ar).

Hur det gick den 1:a februari har jag redogjort för ovan, men vår resa började långt tidigare än så. Faktum är att första budet var att prova Nya Zeeland i augusti 2008. Detta rann dessvärre ut i sanden då segling i Kroatien stod på agendan och planerna skrinlades. Joakim gav sig dock inte, någon form av spännande skidäventyr skulle han få med sin lillebror på. Så en stökig kväll någon gång i oktober 2008 passade han på att hooka Richard när bådas fötter var rejält avrundade. För säkerhets skull hällde han i sin lillebror en extra Jäger och avslöjade sedan sin master plan: Vi ska till Kanada! Trots viss onykterhet kopplade jag direkt: PUDER! Vi diskuterade saken en stund och bestämde att vi skulle dra någon gång i februari/mars 2009. Jocke kollade flygbiljetter och jag kirrade distanskurs i juridik. (Är det inte fantastiskt att svenska staten (indirekt) finansierar skidåkning?) Någon månad senare var flygbiljetter bokade, men fortfarande visste vi inte riktigt hur vi skulle lösa boendet. Det var då lillebror, med inspiration från mellanbrors semester i somras, kläckte den genialiska idén om att hyra en husbil. När vi nu återlämnat The Maverick till dess rätta ägare kan vi inte annat än konstatera att husbilskonceptet var långt mer genialiskt än vi kunnat drömma om. Faktiskt så pass genialiskt att vi inom skälig framtid kommer att starta upp en förmedlingsbusiness för folk som vill uppleva det bästa av kanadensisk skidåkning på det bästa av sätt. Kanske blir det tvåbröderienhusbil och massa-kompisar-i-andra-husbilar 2010?

Hur som helst lyckades vi samla ihop alla lösa planer och skapa viss struktur. Vi rekade snörapporter, pratade med veteraner, mailade kontakter och diskuterade resplanen febrilt. Vi hann till och med åka på tune up-resa till Chamonix och när avfärden närmade sig kände vi oss konstigt nog ganska förberedda, om än lite nervösa. Fram till Kanada kom vi i alla fall, med eller utan plånbok. Husbilen lyckades vi kvittera ut och äventyret drog igång. Lite tveksamt började roadtrippen i USA och Mt Baker där vi träffade en konstig turk och några stenhöga jänkare. Vi turade i timmar, åt laxburgare och gled runt i knähögt puder. Vi kom in i campinglivet och trivdes ytterst bra med varandra och vårt nya hem, så visst tusan började resan bra! Vad vi då inte visste var att vår trip till den fjäderlätta pudersnöns paradis skulle visa sig bli en tuff jakt med svåra fältslag mot vattenpumpar, kolmonoxid, dyra liftkort och tröga bajstankar.

Vad hade då resan varit utan dessa motgångar? Är det inte just motgångar som på sätt och vis definierar ett äventyr!? Hade vi haft obegränsat med pengar hade vi såklart kunna åka heliskiing från en lyxlodge i 6 veckor, 6 år eller 6 livstider, utan vattenpumpar och bajstankar. Nu hade vi inte obegränsat med pengar, men vad spelar det för roll? Vi är äventyrslystna personer som lever för våra passioner och drömmar, och vår dröm var att spendera tid med varandra och den passion vi håller varmast om hjärtat. Så även om det var motigt när vi turade genom bäckmörka skogar på kvällen i Revelstoke, eller kanske var lite tröttsamt när man i dagar sett fram mot en varmdusch men slutade i sängen med ett svettigt underställ, så är det sådana dagar vi kommer att minnas resten av våra liv. Att två personer kan studsa högt av lycka på grund av att en bajstank, efter timmar av kämpande, tillslut gett vika är inget man glömmer i första taget.

Och så var det det här med snön då. Vi kan konstatera att vi inte lyckades klocka den bästa av vintrar i British Colombia. Och visst har vi varit lite bittra över att gång på gång komma till legendariska skidorter för att inse att de inte har någon snö. Visst har vi  ibland känt oss missnöjda och besvikna, trots att vi peppat och pushat varandra för att hålla humören uppe. Men det är här jag tror att vi kommer till en central slutsats. ”En kedja är inte starkare än den svagaste länken” heter det, och en översättning skulle kunna mynta ett nytt uttryck: ”En resa blir inte roligare än den bästa dagen”. När jag t.ex gjorde säsong i St Anton hade vi väldigt många fina och minnesvärda puderdagar, men när jag tänker tillbaka på tiden där är det egentligen bara två dagar jag verkligen kommer ihåg. Och inte fan är de när det regnade och var barmark. Det jag vill komma till är att visst, det kunde ha varit mer snö. Men nu när jag försöker sammanfatta dessa veckor i Kanada är det inte den något tafatta snötillgången som slår mig. Nej, ett leende breder ut sig på mina läppar och jag tänker på hur Djurgårdens förstafemma fullständigt dominerade cat skiingen i Red Mountain. Hur vi efter veckor i husbilen och många, långa mil på vägarna av en slump belönades med den bästa skiddagen i våra liv. Jag minns indianropen i Revelstoke när vi blåste ner first tracks i skogen med puder i ansiktet. Jag minns när vi, tillsammans med Chrille och Patrik, grävde ner oss i snön i Rogers Pass för att avnjuta lunchmacka och saftsoppa medans vitt guld låg för våra fötter. Jag minns alla långfrukostar med bagels och egg och alla konservmiddagar i husbilen. Jag minns vår första countryskiva, cowboyhatten, flanellskjortorna, bootsen och sågen. Jag tänker på hur Oscar och Cicci en dag dök upp i husbilen, kittade till tänderna med hudar och lavinutrustning. Jag minns the secret hut i Red, saloonen i Nelson, blueberry i Golden och den underbara turen i Wopta Ice Fields. Men jag ttänker framför allt på hur underbart det är att ha sina två bästa kompisar till storebröder och ett par föräldrar som drillat oss i skidbackar sedan första stegen kunde tas. Utan de faktorerna hade tvåbröderienhusbil aldrig blivit verklighet.

Vi kan därmed sammanfatta resan som en total succé. Vi har haft det så in i helvete bra att ord egentligen inte kan beskriva. Jag tror faktiskt inte att vi själva har fattat hur bra vi haft det! Men vi har i alla fall fått det vi kom för, och vi åker härifrån utan armar eller ben i bandage och med liven i behåll. Vi är erfarenheter rikare, bättre skidåkare och fattigare studenter. Vi hade en dröm, vi levde den och nu siktar vi mot nya äventyr. Vi är två bröder, i en husbil, och vi är här för att stanna.

Mycket kärlek från Mojo & Ricky